– Pappa, idag hade jag läppstift i skolan. Mellangrabben ler stort.
– Vad säger du, hade ni på er läppstift i skolan? Varför det?
– Jo, vi skall ta kort och då måste alla ha “lipstick” också pojkar.
– I’ve got paint on my eyes, fyller lillasyster i.

Fotografering är en högtidsstund och då måste ansiktet vara snyggt. Alla får puder och läppstift vare sig man vill eller inte. Att se bra ut är en tillgång i Filippinerna. Ett vårdat yttre är nödvändigt, för det berättar vem jag är. Tar man kort är smink självklart. Jag har sett det ibland på reklambilder på killar och undrat om det är på riktigt eller inte. Tydligen är det så.

I ett land där miss Universumtävlingar alltid är en första nyhet (sant, jag läste om det häromdagen) och markering av tillhörighet är viktigt, blir detta helt logiskt. Läppstift och puder, alla inkluderas och ingen utanför.

Är det måntro ett sätt att uttrycka radikal inklusivitet: alla har läppstift.

Skulle vilja se det i Sverige. Läppstift på grabbarna till skolfotot.

Men i Filippinerna är det otänkbara fullt möjligt. Varje dag.