Vi såg några demonstranter som förberedde sig i hettan. Phuu, blev svettig bara av att tänka tanken att gå i värmen.

Vänstern i landet hade sin storhetstid som kritiker under Marcos diktaturen. När sedan Marcos störtades, bröt vänstern samman. Konflikter som legat under ytan, blommade ut för fullt.

Sedan dess har vänstern glidigt mer och mer i skymundan. Sittande regeringen ignorerar vänstern. De valde inför valet 2010 att göra gemensam sak med en liberal/konservativ politiker Manny Villiar som också hade gjort gemensam sak med Marcos Jr, alltså sonen till fd diktatorn. Sådant är politiskt möjligt bara i Filippinerna: vänstern och Marcos Jr i samma båt. Pappan hade fängslat flera av ledarna.

Vänstern definierar idag sig genom att utse en antagonist och kampanja emot denne. Mot förra presidenten Gloria Arroyo funkade det bra eftersom hon allmänt var illa omtyckt. Mot sittande Noynoy Aquino funkar det inte allts.

Strategin att utse Noynoy som antagonist är politiskt värdelös.

NoyNoy är populär. Hans mamma, Cory är nästan helgonförklarad och pappan, Ninoy är nationalhjälte. Det går inte att “hata” sonen till dessa.

Så vänstern i detta land måste definiera sig själv. Och det som så mycket annat i detta land, blir svårt.
Vem är man när Marcos inte längre finns?

De röda flaggorna slokar i vinden.