Därför tycker jag om långfredagen

IMG_2506

Långfredag.

När jag var liten var det en tråkig dag. Lång och tråkig. Långtråkdagen.

Idag kan jag längta till långfredag. Låter kanske konstigt.

Går upp och slår på radion, P2. Äntligen all vacker musik: Allegri, Lacrimosa, Pie Jesu, Mozarts Requiem och Bachs Johannespassion. Så mycket vacker musik som har skrivits för denna dag.

Den kärlek du till världen bar
ett evigt kors dig gav.
Din kärleks smärta bar du än
ut ur din öppna grav.

Ett kors reses idag. Som så många gånger i tidigare. Det reses gång på gång i historien.
Det är inget nytt och även denna vecka restes många kors. Obegripligt våld och så många oskyldiga som dör.

Kors reses också i våra liv. Vi ser andras och bär våra egna. Långfredagen är korsens dag. En sådan dag behövs.

Den kärlek du till världen bär
en evig tron dig ger
Envar som själv av kärlek är
böjs djupt vid korset ned

Var finns jag själv bland alla kors? Backar jag inför allt? Tvår mina händer för allt elände som sker? Stänger dörren för den som behöver hjälp?

Din kärleks aldrig slutna famn
oss evigt drar till sig
Och namnet över alla namn
har korset givit dig

Den kanske äldsta bibliska inskriptionen i Sverige finns på en stenbit och sitter oansenligt uppsatt på en pelare i Linköpings domkyrka. De latinska bokstäverna är krumma. Människan som har huggit den har antagligen huggit runor hela sitt liv. Där står orden: Memento mei, kom ihåg mig. Det är den botfärdige rövarens ord på korset bredvid Jesus. Kom ihåg mig när du kommer till ditt rike.

Är det vad jag kan ropa en långfredag? Kom ihåg mig, mitt kors kan lyftas bort, glöm inte bort mig, kom ihåg mig, Jesus.

Långfredagen behövs därför att långfredagar finns i allt liv. Den behövs därför att all obegriplig smärta finns. Någon gång under året behöver inte allt vara glättigt. Och det behöver sägas.

Musiken ur radion är dramatisk denna dag, oändlig vacker. Tonsättarna har gjort sina mästerverk denna dag. Det är passion, smärta och tårar.

O du som världens synder bär
och kan allt ve förstå
giv oss din kärleks eld och lär
oss korsets väg att gå

Korset tas ned och det är över.

Jag tar en promenad och stigen är fylld av svarta förmultnade asplöv. Svarta. Inget ljus tar sig därifrån. Jag lyfter huvudet, himmelen, den gråa har ett förunderligt ljus i slutet.

O du som vann
på korsets stam,
vinn oss på nytt var dag,
till dess din kärlek, o Guds Lamm,
blir vår och världens lag.

Posted in Uncategorized.