Långfredag

Det finns en långfredag i alla människors liv. En tid av mörker. En tid av vanmakt och vrede. En tid av sorg. När allt går sönder.

Ett kors.

Maria var det så här du trodde det skulle sluta? Den där dagen då du var ensam hemma på eftermiddagen och ängeln kom på besök? Då du fick veta du skulle bli mor.

Du var hemma hos mor och far hemma i Nasaret och nästan fortfarande ett barn. Kanske var det därför du så trosvisst tackade ja till uppdraget. Jag är Herrens tjänarinna må det ske med mig som du har sagt! Nog förstod du att det inte skulle bli enkelt, men hade du kunnat ana det skulle bli så här? Nu när du tillsammans med kvinnorna har följt din son Jesus till Golgata.

Åren har gått du börjar bli äldre nu Maria. Du är inte ung längre. Ditt långa hår är inte svart längre. Det har blivit grått, ditt ansikte är fårat och i munnen saknas numera tänder. Kanske är det först nu när du ser tillbaka på ditt liv du förstår du Symeons ord, då för längesedan där i Jerusalems tempel när du och Josef bar fram det lilla barnet för att tacka Gud. Symeon den gamle fromme mannen i templet hade välsignat er fylld av glädje men så hade sett på dig och sagt:

Ja också genom din egen själ ska det gå ett svärd.

Du fick betala ett högt pris för din kärlek. Om du vetat vad det skulle innebära att föda och älska detta barn hade du tagit emot det då?

Men du gjorde det och idag går det ett svärd genom din själ. Du tog mot honom och nu tas han ifrån dig. Om du bara hade fått byta plats. Men det är genom hans händer och fötter spikarna har drivits igenom. De händer och fötter som du känner så väl. Som du har tvättat, smekt och kysst. Nu kan du ingenting göra. Han är i soldaternas våld. Vanmäktig kan du bara se på.

På korset är Gud människa inte bara i sin smärta, sin utsatthet, nakenhet och skam utan också i sina relationer.

På korset hänger inte bara världens frälsare och Guds son, där hänger också Marias son. En älskad och saknad människa och en förtvivlad mor.

Lika förtvivlad som alla de som mist någon de älskat. I alla tider och på alla platser. Familjer här i Sverige som förlorar en tonåring i en buss på väg till fjällen, anhöriga till de människor som en varm vårdag går på Drottninggatan och mejas ner helt försvarslösa. Föräldrarna till de barn som dör av gasatack i Syrien. Människor i Mantorp som förlorar sina kära.

Smärtan är densamma. Vi är alla människor.
Människor som Maria. Människor som du och jag.

Att vara människa är att vara sårbar. Livet är en gåva med kärlek, närhet och glädje men är alltid hotat. Livet kan göra så ont. Livet är så skört.

En mamma sa till mig en gång på en barnverksamhet där hennes lilles son satt i sin egen värld obekymrat körde runt med en leksaksbil på golvet. Hjärtat vill nästan brista när man ser honom och man vet vad han måste ta sig igenom i livet. Som förälder vill man skydda, men ibland så räcker man inte till.

Det finns en långfredag i alla människors liv. En tid av mörker. En tid av vanmakt och vrede. En tid av sorg. När allt går sönder.

Det finns också en påskdag i varje mäniskas liv men den tar inte bort korset. Det finns kvar. Trots den tomma graven och uppståndelsen så bar Jesu kropp märken av spikarna.

Uppståndelsen handlar om att livet kommer tillbaka men ändå aldrig på samma sätt.

Vi får ett nytt perspektiv när livet vänder åter. Jesus kom aldrig tillbaka till Maria som hennes son men som världens frälsare. Därför är vi Maria tacksamma idag. För i hennes son fick vi livet. I hennes son fick vi hopp.

Maria ser sin son, men vi ser Gud själv som lider och älskar som försonar världen med sig själv.

 

Predikan långfredagen Herrberga kyrka 2017

Sara Olofsson

Posted in Uncategorized.