Ingens hundar av Staffan Hallström skulle kunna vara gjord på Filippinerna. Nu är den inte det utan gjordes 1958 och hänger på Moderna. En version hänger i Norrköping.

Vilsenheten slår en i målningen, ensliga hundar utslängda i ett gult landskap. Ensligheten, ensamheten finns också bland gathundarna på Filippinerna. Överallt hundar: tama, halvvilda och helvilda.

Sen har vi Guds hundar. Vi har några på seminariet. De har ingen ägare men har ett hem. Vissa har t o m namn. Även om de är lösa ingår de i ett sammanhang.

Dessa hundar är stadiga kyrkobesökare. De ligger gärna mitt under altaret. Det är som om de känner på sig att det är där det händer, där vill man vara. Nu är jag van vid hundarna, jag låter dem vara.

Vi hade en som gärna sov uppe vid högaltaret. Den sov, slappade och man såg den ungefär när man knäföll vid altaret. Jaha, du är här idag igen.

Och som så mycket annat här i landet så är det sett som fullständigt normalt. Hundar vid altarat är alltså helt normalt.

Nu kan jag nästan sakna om det inte finns en hund som skräpar framme vid altaret. Det ingår. Det är liksom normalt.

Guds hundar.