Livet fortsätter

Jag puffar mig fram mellan vardagstrafiken i Iloilo.

Cykelförare, tricikadförare, kör överallt mellan bilar, de utan kunder spanar som hungriga hundar efter mat. Blicken som reagerar på minsta vink. Skoltjejerna i uniform och pressad kjol, alltid två och två, från highschool går tätt bredvid varandra. Fnissar, skickar SMS. Överfulla tricykles, motorcyklar med en täckt sidovagn i galvat plåt. Proppful där inne, några på sidan, och två bak som tittar trött ut. Jeepneys som bolmar, kvinnor vid gatan med näsdukar för munnen för att överleva luften. Ett barn springer i gatan. Hundar, hundarna som står i korsningarna som trafikpoliser. En bil bromsar, en kör om, en bil möter en annan. Längst vägen cement och gråtrött bambu av allt sot och smuts och insprängda färgglada affischer, ansikten med budskap som glömts för länge sedan.

Och allting sker samtidigt.
En sekund från en gata i vår stad.
En sekund.

Svenska vägstumpar är så organiserade, så förutsägbara, så tråkiga. Skylt här, papperskorg där. Det är någon som redan tänkt ut vad jag skall göra på denna plats. Det är svårt att improvisera på en svensk gata. Förstår att man blir deprimerad i Sverige. Förstår också att naturen har en plats i svenskens själsliga liv. Staden har det knappast.

I Filippinerna improviserar man varje dag. Det är så livet tar sig fram. Ständiga övningar bara genom att ta sig över gatan. Här är gatan en plats för dagliga improvisationer.

Så fortsätter livet varje dag, varje nu i Filippinerna. Och så kommer det fortsätta även efter att vi har åkt hem, för det gör vi snart. Samma gatuliv.

När vi är i Sverige fortsätter livet i Filippinerna: samma fattigdom, samma unga mammor med sina magar. Samtidigt går jag på ordnade svenska gator med vägskyltar och papperskorg.

Det är det som är så svårbegripligt. Så olika världar i samma värld. Att det kan ske samtidigt.

Livet fortsätter.

Posted in Uncategorized.

3 Comments

  1. Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt mig så levande, blev från början utmattad, men bara efter någon vecka så kändes det som en positiv utmaning att tillsammans med Sara eller Fredrik som chaufförer kasta sig direkt ut i livet. Det levande!

    • ha°ller med…
      Frederik sade när jag var där, philippinerna är organiserat, fast det är en förvirrande organisation
      just det… sa° är det du har besrivit det sa° bra… gatulivet.. man undrar hur man överlever deta chaoset när man möter det första ga°ngen 🙂 men man gör o det är inte sa° mycket chaos i alla fall…
      sat hella morgonen i ett möte i Münchens ra°dhuset .. Kinder- und Jugendhilfeausschuss (barn o ungdoms utskott (?))… o vi (also alla partier o diverse ungdomsförbund o sa°nt) pratade om ett problem om ungdomar som skater i stan o stör folk som bor där för det är för loud (?) … man har mättad ljud o nu är det förbudet att skater i detta omra°de… enligt lagen har man ingen annan möjlighet …men alla tyckte att ungdomer ma°ste har rätt till att vara kreativt med utryme i en stad, o göra det till sin egna. Vilka problem vi har i west. I Philippinerna finns det säkert ingen emissionslagstiftning.
      Det kommer na°g inte att blir sa° lätt att kommer tillbaka till det välordnat west livet. Men det blir lättare om man vet att det finns detta olika världer samtidigt pa° vart jord, da° kan man tar ett steg baka°t o ser pa° saken med en förva°nade leende o lättare aceptera det där man är just nu 🙂

      • Tack för kommentarer…

        Tycker ändå det är intressant att vi i väst har en tendens att “täta” till alla kreativa områden. I Filippinerna är det tvärtom. Där är det offentliga livet lämnat till improvisationer. Det finns ju självklart nackdelar som sjukvård, gator och skolor. Där blir det ju inte bra med enbart improvisationer där.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *