Jag har precis köpt en av mina favoritfrukter från ett gatustånd, mogen Jackfruit, och vandrar i gatuvimlet. Överallt människor. Du kan inte ta dig fram utan att passera ibland människor. Din kropps framfart hindras och korrigeras hela tiden av andra. Du måste relatera till andra med leenden, nickningar, diskreta tillrop och småord. Allt, allt detta är dagliga övningar i att vara människa bland människor.

Det finns något djupt sunt i detta. Något djupt mänskligt och uppfriskande att slipas mot människor. Det sätter mig på banan. Jag är med, inte utanför. Jag är i livet.

I Sverige kan det gå en dag utan att man säger hej. Det är konstigt.

Detta slipande, det ständiga relaterandet, är bekräftande och människobyggande. Du finns och jag finns.

I Sverige talar vi ofta om att bygga relationer. Att det är viktigt. Men sällan blir det mer än prat.
I Filippinerna bygger du relationer bara genom att gå över gatan.

Inga dyra kurser behövs.
Helt gratis.