Jag tänker på alla som sliter vidare. En dag i taget. Tar sina barn till skolan. Kämpar på med sitt usla underbetalda jobb. Taxichauffören som kör ett 12 timmarspass till. Mamman som säljer frukostmat till hungrig själar längst alla gator och torg. Alla trötta cykelförare som står hänger över cykeln under den obarmhärtiga solen, smala som hundar står de i gathörnen spejande efter nästa kund. Det underbetalda och alltid tillfälligt anställda butiksbiträdet som ler inövat dag ut och dag in med alla inlärda fraser och som under allt smink är så trött, så trött.

Vardagen är små, små handlingar som tillsammans puffar livet vidare, en dag i taget. Handlingar som trots allt och trots all uppförsbacke ändå sker. De drivs möjligen för att överleva en dag till. Bara en dag till.

Det är ett stort under som utspelas varje dag.
Själv skulle jag klara en förmiddag.

Vardagens hjältar.