Mabalik!

Nu är vi tillbaka. Mabilik är tillbaka på filippinska språk. Det har gått 6 år men mycket är sig likt. Värmen och fukten känns igen. Det känns hemma och borta samtidigt.
Vi hittar en taxi och ser det vanliga genom taxifönstret. Det som alltid finns i filippinska städer: smågalen trafik, enkla stånd längst vägen som säljer det vanliga: snacks, dricka, vatten. Hundar som driver omkring. Barn och gamla i flipp-flopps. Enkla hus.

I trafiken: downstairs.

Så kommer vi fram till hotellet. Kliver och åker upp till takterassen. Tittar ut över staden.

Framme vid hotellet åker vi upp till takterrassen. Japp mäktig utsikt. Lugnt o skönt häruppe. Kaos därnere. Uppstarts – downstairs väldigt tydligt. 

Höga hus: upstairs.

Åker ner och trampar omkring i kvarteren. Ett flippinskt band spelar Nirvana i den fuktiga varma natten. Vi dras dig. Kul, landet som är mästare på att härma, hur låter detta?

Då är det precis då jag nästan trampar på honom. Vid mina fötter ligger det en liten kille på gatan. Kan han vara 5-6 år? Under en filt i dånet från Nirvana kopie-bandet. Mitt ibland de ganska fina kvarteren vi bor i ligger han.

Jag har sett detta förut men kan inte låta bli att vara människa och reagera. Det känns. Two worlds collide, sa vi när det blev för stor skillnad. Two worlds collide, always.

Posted in Uncategorized.