Denna soliga vinterdag begravdes min kusin Christer Mattsson i Nysätra kyrka, Ånäset, Västerbotten. Vår Herre visade upp den vackraste sidan av skapelsen.
Christer var den person som betytt oerhört mycket för mig under åren och väckte den slumrade humanisten i mig. Christer skrev väldigt mycket och läste desto mer. Väldigt få personer som jag träffat, universitet eller annorstädes, som kan mäta sig med hans omfång och kapacitet. Med en obändig nyfikenhet gick han sin egen väg. Trots kunskapen var det alltid andra som var i centrum.
“Att skapa sin väg – kreativt arbete på en folkhögskola” damp ned i brevlådan i höstas. Christers senaste verk och bok från Västerbottens folkhögskola. Titeln fångar precis det han jobbat för och med under lång tid. Vi kan alla växa, gärna tillsammans eftersom ingen av oss är någon ö. Människan är så mycket mer, huden är bara en konvention för hennes gräns. Hon kan vara så mycket mer, både i rum och tid.
Därför känns det inte så konstigt eller svårt idag. Efter många års sjukdom sa kroppen sitt. Personer bär vi med oss, i rum och tid, levande eller döda. Det är bara uppfattningar om godtyckliga gränser som begränsar oss.
Dagen var extra vacker idag. Extra vacker för en extra person.