Adjö

Var på begravning igår.

Den var tragisk. Det var en pappa med 3 barn. En kvarlämnad maka med stora svarta solglasögon vid graven.

Men vid begravningen är man inte ensam. Det var minst 350 personer där. Alla möjliga nära och avlägsna släktingar.

Begravning är en stor social händelse. Det är ett tillfälle att göra det man tycker om: att träffas.

Man träffas i stora horder. Det är en manifestation mot själva döden och ensamheten, det som vi i Europa lider av, denna förtvivlande ensamhet.

Det är som en happening, alla är där. Det är nästan svårt att förstå, bara att uppleva. Mässan, för det är begravningsmässa i detta katolska land, tar sin tid. Fotograferingen vid kistan men öppet lock, vandring ut till begravningsplatsen, ännu en ritual vid sänkningen av kistan. Mera tårar…

…och sedan släpps ballonger, vita ballonger mot skyn.

Först tyckte jag det var ännu en happening, men sedan när ballongerna stack iväg och människorna vinkade adjö till ballongerna, förstod jag att perspektivet byttes, som kan vara så viktigt vid en begravning: att få säga adjö via vita ballonger i skyn.

Adjö.

Posted in Uncategorized.

One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.