Jag står i varuhusetsbarnavdelning. Vi tittar på barnkläder till julklapp. När jag står där inser jag plötsligt att alla, verkligen alla, reklambilder är med vita barn på. Det finns inte ett enda asiatiskt eller icke-vitt barn så långt ögat kan nå.
Där går filippinska mammor och klämmer på plaggen och drömmer med magarna i vädret.
Men överallt stirrar de ner på dem, de vitas barn.
Det är som om vi bara skulle ha asiatiska barn på alla reklamaffischer hos oss. Jag undrar vad som händer med oss efter ett tag när man bara ser dessa bilder. Normen är alltid något annat än verkligheten.
Så funkar reklamen, att bygga upp normskillnader. Den vill ju då att vi skall köpa en produkt så att det normativa gapet minskar. Ett par byxor gör oss snyggare.
Men det går ju inte för dessa filippinska mödrar, som drömmer om sina barn. Deras barn kommer ju aldrig att bli vita. De blir ju vackert bruna.
När filippinska kvinnor ser våra barn, får jag ganska ofta frågan om jag också är gift med en filippinska. När jag säger att så inte är fallet, blir de alltid lika tysta. Jag tror det har med detta att göra. Drömmen om det vita barnet förblir en dröm. Det blir aldrig en lintott.
Den koloniale spanjoren och amerikanen har för länge sedan åkt härifrån. Men normen består.
En norm är aldrig genetisk. Den är kulturell. Den går att ändra.
Min önskan är en dag där den koloniala normen har försvunnit.
En dag när barnen får vara som Gud skapat dem, vackert bruna.
Hej Fredrik,
Läste precis din text “De Vita”. Oj, så stark. “En norm är aldrig genetisk. Den är kulturell. Den går att ändra. Min önskan är en dag där den koloniala normen har försvunnit. En dag när barnen får vara som Gud skapat dem, vackert bruna”.
Tack för visionen! Jag delar den med dig! /Therése snart på väg