Vi är på julsemester på ön Palawan längst ute på den sydöstra delen av Filippinerna.
Vi ville vara lite turister och åkte på en rundtur i staden Puerto Princesa, krokodilfarm och fjärilsträdgård var utlovat på programmet.
Fjärilarna var underbara och krokodilerna hade vassa tänder. Vi fick hålla i en liten med tejpad mun. Det var spännande.
Sedan förklarade guiden att vi skulle på lite andra ställen, stadens spanska katedral. Spännade, tänkte vi.
Men besöket innebar att vi åkte runt katedralen. Vi stannade aldrig och gick ut. Vi åkte långsamt förbi och då hade vi liksom varit där. Vi tittade på varandra. Konstigt, tyckte t o m barnen.
Sedan skulle vi bara passera en död senators sommarbostad och kliva omkring på dennes privata veranda. Utsikten var vacker men är vi inte på privat mark. Men Filippinerna är ett land som sällan skiljer på offentligt och privat (eller ständigt blandar det och verandan var kanske offentligt betald) så det gör liksom inget. Konstigt, kan vi tycka.
Sedan skulle vi besöka ett fängelse. Va, tyckte barnen. Mamma och pappa tittade på varandra igen och försökte göra detta så “normalt” som möjligt. Nu skall vi titta på riktiga krokodiler, tyckte pappa. Fängelset var en slags öppen anstalt där man bodde som i en liten by med plaza och kyrka. Ok, men är det verkligen en turistattraktion? Vi åkte givetvis förbi och glodde genom bilfönstret.
Turisttripp med krokodiler, fjärilar, katedraler genom bilrutan, död senators veranda och ett fängelse.
Bara i Filippinerna.