Gubbarna

Efter en hel dag på Bureau of Immigration i Manila har sett nog av dem: gubbarna.

De går omkring i obeskrivligt fula kläder, hängiga skjortor, konstiga fula byxor, grått stipigt hår och rödblossigt ansikte. Bara för att det är varmt tror de att man kan vara klädd hur som helst. De filippinska tjänstemännen har barong (filippinsk högtidsskjorta), svarta byxor, strumpor och skor. Välklippta och nyrakade.

Bredvid gubbarna står det en liten filippinska som de antagligen har hittat på nätet. Jag ser på dem att många av tjejerna kommer från landet, inte staden. Nu har de kommit hit och gubben skall förlänga sitt turistvisum och den stackars tjejen skall reda ut kaoset.

Varför tappar gubbarna förståndet bara för att de sitter 14 timmar i ett flygplan?

Varför är det ok att hänga runt med en tjej som skulle kunna vara hans dotter eller barnbarn bara för att man byter land?
Varför är det ok att lämna all etik, människovärde och respekt och bete sig på ett sätt de aldrig, aldrig skulle ha gjort hemma?
För hemma hade det aldrig gått.

Jag tittar på dem. Medvetet.

Jag tittar på dem för att påminna dem om hemma. Hemma finns kvar. Jag kommer från din värld. Jag ser på dem med deras ögon. Då förstår de att de inte kan fly från världen de kommer ifrån, den finns kvar. När de ser mig ryggar de till, vet inte vad de skall göra. Jag vet vad jag skall göra. Jag fortsätter att titta.

De ser på mig att jag ser dem, och det vill de inte. De vill inte bli störda i sitt lilla värld.

Vad är det för fel på män? Vad är det för fel på Y-kromosomen? Den måste ha något inbyggt fel.

Och ni gubbar: tjejen bredvid dig gillar dig inte. Hon är inte en sekund kär i dig, hon spelar bara. Hon finns vid din sida för att hon kommer från ett land som inte ger henne någon framtid. Hon kommer från ett land där dina soppor är en tillgång. Hon vill inget annat än att lämna dig men kan inte.

Gubbar.
Åk hem.

Posted in Uncategorized.

One Comment

  1. Bra att ni tittade på dem – men så fruktansvärt hemskt att flickorna/kvinnorna ser gubbarna som en utväg.
    Man är lyckligt lottad som är född i Sverige. Jag är nog en hemsk mamma ibland, jag tittar ofra på dokument utifrån och där kan de ta upp liknande situationer, då kan jag vara så “hemsk” att “tvinga” mina barn att se detta och reflektera över andras livsöden, och få dem att inse hur bra vi har det, trots jag varit “fattig” student.

Leave a Reply

Your email address will not be published.