De senaste dagarna har det regnat obegripligt mycket.
Vräkt ner. Mitt under torrperiod.
Som om det vore ett tecken. En kommentar till den massiva tragedin i Japan.
Filippinerna skonades men stämningen är ändå låg. Många har släkt och vänner som arbetar i Japan. I vår stad och i vår kyrka fanns också anhöriga till offer som drabbades för någon vecka sedan i New Zeeland och Christchurch. I söndags i kyrkan såg vi en av familjerna.
Regnet vräker ner över bilrutan och jag ser knappt ut. Kör försiktigt mellan cyklar, människor och paraplyer. Blöta kroppar förvrids genom bilrutan. Bilen plöjer sig igenom vattenfyllda gator som en båt. Hundarna trycker sig mot väggarna.
It is a rainy day.
Här försvann jordbävningen i Nya Zeeland totalt från löpsedlarna när katastrofen i Japan hände. Lyssnade på P1 igår om Libyen, och där passade Khadaffi på att göra både det ena och det andra när världens ögon vändes mot Asien. Vi klarar väl bara en kris i taget, verkar det som.
Japp, en kris i taget och de kan vara max en vecka långa. Sedan blir det för långdraget, tycker i alla fall nyhetsredaktionerna.
Alla katastrofer landar någonstans. Siffrorna blir personer. I fredags var det en minnesstund för en av de som omkommit i Christchurch som var medlem i IFI.
Det är alltid någons syskon, någons make eller maka.