Pappers-hades

Jag har varit i pappers Hades. Byråkraternas dödsrike: den lokala skattemyndigheten i Iloilo.

Det var ett tag sedan jag besökte filippinsk byråkrati och hade nästan glömt bort hur det var. När jag går in genom dörrarna kommer man direkt in i en labyrint av diskar. Det är ett öppet kontorslandskap och ljudnivån är därefter. En myriad av människor går fram och tillbaka. Lokala mat- och snack försäljare trampar runt bland kontorsstolarna och säljer mat i plastpåsar mitt under kontorstid. Det är oklart vem som egentligen jobbar här och vem som har ett ärende.

Jag inser att jag står i byråkraternas dödsrike: Pappers-hades.


I ett hörn står en felinställd radioapparat som sprakar, på diskarna finns stora handskrivna liggare som fylls med obegripliga anteckningar. Det sker ett ogenerat ätande vid borden mot en bakgrund med ofantliga hyllor fyllda med blanketter. Överallt ihop en trött blå-grå lysrörsbelysning.

Det är som om någon försöker skapa ordning men som glömt bort varför. Detta är en imitation av byråkrati. Det påminner om den dystopiska filmen Brazil av Terry Giliam: en urartad byråkrati i ett totalitärt samhälle.

Jag är där för att jag behöver ett papper.

Jag är inträngd mellan två byråkratier: CSN som kräver ett taxeringsbesked för återbetalningen av studielånen och den filippinska. Det är härifrån jag behöver få mitt papper. Nu är det så att religiösa arbetare är skattebefriade i landet. Alltså behöver jag gå till skattemyndigheten för att få ett intyg på att jag inte betalar skatt, en något udda begäran t o m för en filippinare.

Jag går bort till bordet där jag brukar gå och talar vänligt med damen. Hon är stressad och svarar lite snabbt. Konstigt, hon brukar vara snällare. Men idag är det annorlunda. Rummet är litet, max 40 m² och där finns 7 skrivbord, hyllor med papper, gamla, gamla skrivmaskiner, knappt någon dator och 15 st personer. Det går knappt att få något mer i detta rum.

Här försöker jag få mitt papper.

Men rutinen är annorlunda idag. En överordnad måste skriva under intyget. Han tittar på begäran, undrar vad i hela världen CSN är och vägrar skriva på. Här finns ingen begäran. Här står inget om lån.

Jag inser att hela projektet håller på att gå åt skogen. Det som gått så bra under 3 år havererar strax. Jag måste byta strategi och mobilisera all min samlade kulturkompetens.

Sir, kan vi hitta ett annat skäl så att ni kan skriva under papperet? Han tittar på mig en sekund. Ta vad som helst som stödjer intyget. Han tittar på mig igen.

Han verkar tveka. Jag använder mitt triumfkort. Det är så att vår granne råkar vara chefen för hela lokal skattekontoret i Iloilo. Förresten, vet ni att Sir Glenn är vår granne? Ja, Glenn hyr ju av Ma’m Tesoro som också arbetade här, hon är nu i Canada… Gubben skiner upp.
Är inte hon i USA, fyller han i.

Och så lyfter han pennan och skriver under…

CSN skall få ett nytt papper från pappers-hades.

Posted in Uncategorized.

4 Comments

  1. Du har ärvt en kompetens, jag säger inte från vem. Grattis till intyget, det sista från SKV Iloilo C?

  2. Japp, sista gången. Tack för kommentarerna.
    Papperet är värt sin vikt i guld och ligger helt riktigt i kassaskåpet.

    Det otroliga är bara att det helt sant.
    Att det bara finns sådana här ställen på jorden.

Leave a Reply

Your email address will not be published.