Tillbaka till Iloilo.
Tillbaka till normal fattigdom.

Här finns inte samma mängd av armod, ihopträngt i gathörnen som i Manila. Det finns heller inte så mycket vita med alltför unga kvinnor under armen.

Här är det normalt fattigt. Tricykel-förarna står och hänger, lever samma liv. Försöker ragga kunder som vanligt utanför mataffärerna och marknaderna. Det enkelt, men helt normalt.

Det är inte det hjärtskriande armod som mötte oss i Manila. Iloilo har också sina fattiga kvarter, särskilt i innerstaden. Men inte på samma sätt och i samma utsträckning.

Manila känns som en stad utan styrsel. Den finns, växer och lever sitt eget liv som en cancer. Den ökar bara. Blir större och större dag för dag och mer och mer ohållbar dag för dag.

Det skönt att få komma hem hit igen.
Men det är med oro jag ser på storstäder i Filippinerna.