Ett kärt återseende, den nationella tidningen Philippine Daily Inquerer.
Frånsett doften av trycksvärta, stort format som tidningar var förr, inga häftor, all tramsig reklam, finns röster i tidningen. Röster som inte tycks tystna.
En av alla röster som jag återkommande läst under snart 20 år är Conrado de Quiros. Han är krönikör varje torsdag i tidningen under rubriken “There’s the rub”. (från Hamlet, det är frågan/haken). Det är en frän röst, ser varje orättvisa och låter den inte passera okommenterat. Det är inte en skrikande plakatröst utan en genomtänkt och retoriskt lysande röst. Då lyssnar man.
Och eftersom det finns många orättvisor i Filippinerna är uppslagen otaliga. Conrado tvekar inte en sekund utan skjuter på alla: särskilt politiker och religion och gärna båda samtidigt. Nu är karln inte rabiat hatare utan tror verkligen att politik och religion kan förändra om den inte korrumperas. Det gäller att inte tappa riktningen.
Det är strax senatsval i landet och då brukar olika religiösa grupper rekommendera vilken senator de utövarna skall rösta på. Man röstar som grupp och inte som individ. En av de mera inflytelserika religiösa grupperna, frånsett katolska kyrkan är den slutna kyrkan Iglesia ni Cristo.
Senatorer som vill försäkra sig om sin plats i senaten måste därför vara på god fot med ledarna för dessa kyrkor. Man står med hatten i hand och ber om deras stöd för det kan avgöra deras framtid: one church – one vote.
De Quiros sparar inte på orden inför detta. Kyrka är en sak, stat en annan. Det kan vara nyttigt att få höra hans kritik när kyrka och stat korrumperar varandra, särskilt i en tid när Svenska kyrkan söker nya arenor att etablera sig på såsom t ex inom den sociala ekonomin. Skall verkligen en kyrka driva saker som staten också gör? Eller skall vi driva begravningsbyråer?
De Quiros kommentar om detta i dagens tidning är mer än tydlig:
It’s immoral, it goes against the very foundation of citizenship, which is the freedom to vote according to one’s conscience. One’s conscience cannot be held hostage to the preferences, or whims, of others in the name of religion. And it is illegal, by all the laws of God and man. The Constitution is clear on it: The church is the church and the state is the state, and ne’er the twain shall cross the line. And Jesus Christ, in whose name the Iglesia ni Cristo has been built, is even clearer on it.
Vem sa att ord inte förändrar?